Jag hade en tanke som försvann. Den kom tillbaka men ville inte dröja sig kvar riktigt på allvar. Den kom och gick och jag fick inte tag på den. Jag funderade på hur jag skulle hitta tillbaka till den. Så jag gick dit där jag hade tänkt tanken senast. Men det hjälpte ju inte, det förstår Du väl. Den var inte direkt villig att presentera sig på allvar igen. Synd, den hade ju känts så bra.
Då satte jag mig ner och läste några sidor i en bok. Men det gick inte för tanken var hela tiden där, fast inte på riktigt. Jag tänkte på tanken som jag inte visste vad den var för något. Jag tänkte att om jag somnar så kanske den kommer åter när jag vaknar, så jag gick och la mig.
Mitt i slummerns djungel av tankar, på gränsen till drömmar, dök det upp som ett hörn av tanken men inte mer. Jag vaknade till och försökte fånga den, men inte. Den fortsatte in i drömmens sköna land och jag följde efter. Jag somnade och sov en sömn så skön som jag inte gjort på länge, länge.
Jag vaknade pigg och utvilad men med en lätt dimma i huvudet. En saknadens dimma. Tanken? Nej den var inte där, den saknades fortfarande. Så under dagen gjorde jag det man normalt gör under dagen, och den glimtade fram och störde mig ibland men mest fanns den inte där. Jag saknade den inte förrän den dök upp och försvann lika snabbt.
Så, på eftermiddagen när kaffet var som godast och solen på väg ner. Då kom den. Då kom den så klar och tydlig att den nästan gjorde ont. Men inte tog det ont.
Det tar aldrig ont att tänka på Dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar