Solen sken och värmde mig från dom ensamma tankar jag bar på. Solen värmde mig mitt i den ensamma kylan jag kände av ensamhetens kalla grepp. Solen var ljus och glad och varm till skillnad från dom svarta kalla tankar jag bar på.
Värmen spred sig i min kropp och samtidigt spred sig en glädje över att inte längre vara ensam. För när solen sken och värmde min kropp följde sinnet efter och jag blev glad och log.
Och då jag log fick jag sällskap på min väg. Sällskap som värmde och gladde och sällskap som jag inte väntat mig att få. Sällskap som gav och inte bara tog. Sällskap som brydde sig om mig och inte bara om sig själv.
Sällskap som jag tyckte om och som tyckte om mig.
Så enkelt det kan vara, och så skönt med lite sol...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar