Den kärlek jag bara dagarna innan förnekat och sagt att nu slutar vi upp med de här fasonerna, hjärtat och jag. Då kom Du igen. Bara från, ingenstans.
En tanke, en mening, en av ödets alla små nycker för att hålla glöden vid liv. Den glöd som någon i mig håller vid liv. Den glöd som kanske inbillas vara, just en glöd.
Tänk om man visste hur det kunde ha varit då kanske man inte gett den där glöden någon syre. Då kanske man inte inbillat sig och tagit omvägar och tänkt och funderat och då kanske det inte funnits någon glöd.
Och tänk om man visste hur det hade varit och varit mitt i det som då hade varit. Hade man då funderat över något annat som kanske hade varit och fått syre på samma sätt som Du nu utan att vet om det får syre.
Vem har sagt att det är enkelt? Vem har sagt att det är lätt? Vem har sagt att det är Du?
Jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar